¡Qué neutru ser neutral y qu’abegosu!,
remata l’amistá quien nun pon vetu,
respeta’l pensamientu por respetu,
reposa pola mor, amodo’l posu.
Refuga vanidá del vanidosu,
nun val el decretar para’l discretu,
nun repara en retar, ayén al retu,
magar falta valir, ser valerosu.
Nun me mandes falar mal d’un collaciu,
que nun soi a anuedar un cabu sueltu,
que nun quiero enxarciar al que tien xaciu.
Ye viciosu valtar namái pol vueltu
ya espantible cinxir a un ruin espaciu,
revolviendo’l guxán gufa’l revueltu.